Sandra - mamma till Ia-Li ♥

Jag vet inte varför jag känner mig så himla besviken på allt.
Känns som om det jag hade mest förtroende för och trodde alltid skulle finnas bakom min rygg har vänt och gått åt sitt håll.
Jag är så jäkla besviken bara.
Vet inte om jag borde be om förlåtelse eller inte, för jag känner ändå att inget fel är gjort.
Antar att jag är ensam om det.
Antar att jag kommer få vara ensam om det i evigheter också..

Lägger mig ner och dör, åtminstonde vilar.
Väck mig när det är över....

Jag har, kommer alltid ha mina bästa kompisar.
Vare sig dom går åt eget håll eller inte.
Det kommer alltid vara så.
Eller?

head up, feets down.
Nose up,but i  feeling down..